.

Ja är det inte typiskt?! Ni ska veta att jag gick den där powewalken som jag skrev om sist. Och sent på kvällen sprang jag en runda också. Hur hurtig som helst!
Jobbigt bara att mina svaga knän och vristleder vid fötterna inte tål så "mycket träning" på kort tid.
Jag vaknade upp igår och kunde inte stå på vänster fot och knät var oböjbart ungefär.
Fick åka till mammas jobb så hon kunde lägga om badage och ge mig ett par kryckor.
Fattar ni eller? Det här händer ju bara mig!
Här är man totalt inspirerad att börja träna och det går bra under tiden, förvånansvärt bra! Men efter träningen lägger kroppen ner totalt! Suck!
Som tur är känns det bättre redan idag. Kryckorna hänger fort med, och kanske får göra det ngn dag till. Men knäet går att böja på. Vristerna är fort totalt körda, särskillt vänster men det ska nog lösa sig det också, ska ni se ;)
Det är ganska surt att känna sig klumpig och ivägen och hela tiden vara tvungen att be om hjälp. Och att få små öknamn som "kryckan" av sin sambo.
Men en fördel är som sagt att man får hjälp med m k t mer än man får i vanliga fall.
Jerry bäddar sängen, hänger tvätt, gör frukost. Jag njuter! :)
Jag fick skjuts idag också, hem till mamma där jag sitter nu. Han körde mig hit, så jag inte skulle sitta fast hemma själv i lägenheten i Malmbäck hela dagen. Sånt gillar vi!!!

Nu ska jag hoppa ut på trädgården och försöka kravla mig upp i mammas hängmatta. Kanske sova en stund, vila åtminstone...

Jag hoppas ni får er en trevlig, skadefri dag!
Stora Kramar